Från DIE SCHWEIZER HUNDERASSEN
Författare, Hans Räber

1971 Kapitel 6 (Översatt från hans bok, kapitel 6 som handlar om Grosser Schweizer Sennen).
Bilderna och bildtext från M.Scheitlins bok.
Kanske inte allt är helt korrekt ordagrant översatt vilket inte är så lätt från andra språk.
 

        Ursprung       

Det finns ingen skriftlig information om Grosser Schweizer Sennenhund före 1907. Helt enkelt för att den inte fanns som en egen ras. Även senare, fram till 1913 fanns det enda skriftliga man hittade i rapporter från utställningsdomare. De flesta skrivna av Prof. Dr. A. Heim som var den som gav rasen deras sociala status bland sennenhundarna och introducerade den till officiell avel. Strebel beskrev i sitt standard arbete Appenzellern och entlebuchern som lokala varianter. Han verkade inte veta något om Grosser och Berner. Heim och Dr Kunzli var säkra på att Grossern var den mest spridda hunden i de schweiziska bergsområdena mellan 1860 till 1970. Och att de i slutet av seklet skulle ha försvunnit.

Jag tvivlar på detta. Om denna hund var vanlig omkring 1870, är det otroligt att bara 30 år senare kunde man bara hitta honom i avlägsna dalar i Bern området. En väl känd arbetande hund kan inte försvinna på så kort tid, särskilt inte om han hade alla goda egenskaper han krediteras med. Dessutom var denna hund inte begränsat till Schweiz. Han var också känd i södra Tyskland, där i dag Rottweiler är hans ädla efterträdare, och i andra områden.

Naturligtvis fanns det ingen systematisk avel där, eller någon annanstans. Det är svårt att föreställa sig att bonden skulle ta sin tik till en speciellt utvald hane när hon löpte. Detta lämnades åt slumpen. Från kullen - GSS kan få upp till 18 valpar - de som såg bra ut och var lämpliga valdes. Om en hund senare visade sig vara olämplig blev han slaktad och åts upp utan betänkligheter. På grund av det strikta urvalet och det faktum att valparna normalt hölls i närområdet, så blev det en stabilitet i likhet och karaktär. Den praktiska användningen dikterade utseende. Hunden var tvungen att ha en imponerande storlek , han var tvungen att tåla dåligt väder, ha ett stadigt temperament, och inte äta för mycket. Bondens ideal var storlek så den stora massiva hunden var att föredra framför den slanka hunden.

Vi vet inte hur mycket uppmärksamhet ägnades åt färger. Vi antar att det jämnt tecknade hunden eller trefärgad hund var att föredra framför den osymmetriska tecknade. Heim sa att den stora slaktarens hund (”Metzgerhund”) försvann när utländska hundar importerades. Jag sa till mej själv vart skulle bönder i Berner, Emmenthal, Schwartzenburg och Oberland områdena ha fått tag på utländska hundar speciellt om de kostade pengar! Något måste vara fel där. Hunden kunde inte ha försvunnit 1900. Vilken sorts hund använde då bönderna 1900? Heim ger oss inget svar. Han nämner bara bastarder (Blandraser) Men detta var väl vad Sennenhundarna var runt 1860. Det krävdes ett planerat avelsprogram för att producera ett stort antal symmetrisk tecknade hundar. Omkring 1900 var de trefärgade hundarna sällsynta.

Det var möjligt vanligare tidigare, och i den andra halvan av seklet då man föredrog den röd-vita sorten pga av den då fashionabla St Bernard och hans välkända teckningar. Således var det många röd-vita gårds hundar som kunde härröras till St. Bernard. (Jag påminns om ordspråket, vi mer av detta (saker, mat, etc.) än röda hundar. ") Denna utveckling var - omedvetet kanske - i början av den vetenskapliga aveln. Dr. Künzli hade ibland mer än sjuttio St Bernard som bodde med bönderna i Toggenburg-området. Inte undra på att den röd-vit typ blev vanligare än den trefärgade, särskilt eftersom den svarta färgen inte dominerar i arv.

Heim såg många Grosser som såg typiska ut till utseendet, men var svart och tan, svart och vit, helt brun, röd eller gul och brunt med gula och vita tecken. Han sade: "i alla raser av schweiziska Sennenhundarnas kullar uppträder det gula valpar utan svart bland de normala färgade valparna. Man finner detta särskilt i Grossern.." Vi är säkra på att omkring år 1900 fanns det fortfarande en mängd olika färger, speciellt ljusa färger med oregelbundna vita teckningar (St. Bernard). Maurer (Scheitlin) uppger att i Langental området hade de många svarta hundar med vita tecken som användes till drag. Det är inte klart varför Heim inte såg sambandet mellan St Bernards och Sennenhundarna. Det är möjligt att han inte ville se det. Han var övertygad om att sennenhundarna var separata raser. Uppenbarligen var han för imponerad av färger och teckningar. Den osymmetriska teckningen på St Bernhard uppenbarar sig endast i ett sent skede av upplösningen om pälsfärg. Den symmetriska teckningen stannar genom många generationer och det svarta utesluter inte det nära släktskapet. Alltså, jag tror att hundarna som fanns runt 1900 var vagns hundar för krämare och människor som går till marknaden, hundar för bönder och kofösare åt slaktare, men de var sällan trefärgad. Beroende på vad deras ägare ville, var hundarna nämnda som olika raser. Dr. Straumann kallade dem Bernards, Heim namngav dem Sennenhundar, och båda var korrekta. Eftersom rött är recessivt till svart, var det lätt att föda upp en hund med röd färg eller röda markeringar som standarden för St Bernard.

Om det var röd, den var alltid renrasig, och eftersom svart dominerar över gult och brunt, var det lätt att föda snabbt ett stort antal tri-färgade kullar med en enda trefärgad avelshund med röda tikar. Men dessa djur var inte rena när det gäller arv av sin färg. Dessa experiment visade snabba resultat även med stor genetisk kunskap. Fördelarna med Heim, Schertenleib och andra minskade inte då de var män som behövdes för att konstatera att enskilda raser kan väljas från blandade gårds och slaktar hundar. Det är framför allt den fördelen att Heim fastställde tydliga mål för aveln som snabbt ledde till fina resultat.Heim ansåg att GSS var den äldsta typen, framför de andra schweiziska hundarna. Han kan ha rätt när det gäller St Bernard och Berner. De är avkommer av de stora alpinska hundarna. Berner kan också ha spår av gammal gårdshund "Spitzhund".

Ursprunget till GSS är historiskt mörk. Detta är inte platsen att diskutera Molosser historien som görs av Keller, Kramer och von Hagen. Schweizarna själva kan inte klart definiera vad som tillhört enbart en av de europeiska stammarna, eftersom de är invånare i en typisk transitland. Likaså kan Sennenhundarna vara resultatet av de ursprungliga gårdshundar blandade med hundar som krigare och resenärer förde med sig. Från slutet av "Mallander Zuge" 1515 till Napoleonkrigen, var avlägsna dalar i Schweiz var mer eller mindre borta från världshistorien. Här skapades vissa raser genom inavel (valpar gavs till grannar och familjemedlemmar) och primitiva val. Fram till 1908 kan detta naturligtvis inte kallas ren avel.

Även Rottweiler på den tiden såg lite ut som en GSS. Han hade vita markeringar i stället för den moderna black-and-tan. Det fyrkantiga utseendet, lägre höjd, och olika form av huvudet, samt en kortare svans, är resultatet av selektiv avel. The Great Butcher Dog "grosse Metzgerhund", som han kallades, den "canis familiaris laniarius" var vanligt i hela Europa på 18- och 19-talet. Överallt hade hundarna hade kort, grov päls, och nästan alla var bruna, gula eller svart med vita och bruna markeringar. Lons "beskrivning av norra och centrala tyska slaktare hundar passar även in på Sennenhundar i början av aveln. Likaså gäller detta den österrikiska slaktare hund Linz, och den franska och belgiska Matin. Överallt hundarna skulle ha fötts upp mot en enhetlig ras. Det är fördelen att Heim och Schertenleib ha valt en variant av slaktaren hund - möjligt den vackraste - och började på vägen till en ren ras.

År 1908 dök GSS upp för första gången offentligt. Vid en utställning i Langenthal, Franz Schertenleib av Rothohe nära Burgdorf, stor uppfödare av Berner, visade en utomordentligt stark, men korthårig "Berner Sennenhund." Han hade sett denna hund på Schonentannen, mellan Schwarzen och Grunigel, och köpte honom som en raritet. Han var ivrig att höra vad Langenthal domaren, professor Heim, skulle säga om denna "korthåriga Berner."

Denna "Bello vom Schlossgut *", som Schertenleib kallade honom, var vackert tecknad, 67 cm hög, och med uppenbarligen vackra färger. Och nu kom chansen och förändrade ödet för en hund.

Bello v Schlossgut, SSB 3965,
född 1905 i Shoentannen (Duerbach region, canton of Bern).
Stamtavla okänd.
 

En annan domare skulle ha avvisat hunden från utställningsringen som alltför korthårig, därför inte av värde för avel. Men inte professor Heim. Hans kunniga första titt såg genast möjligheten till en ny typ av Sennenhundar. Han mindes att ha sett liknande hundar på 1860-talet i Braunwalk i Klosterli på Zurichberg, och i Klon dalen. Han sade till Schertenleib, "Hunden hör hemma i en annan kategori, han är alltför vacker och fullblodig att skjuta honom åt sidan som ett dåligt exempel på en Berner Han är ett exempel från den gamla tiden, nästan utdöda, slaktarhund.." Heim skrev i sin domare anteckningar: ". Bello är en fantastisk, gammal Sennen (Butcher) hund av en stor, nästan utdöd ras. Hade han förts under" andra raser "Jag skulle ha känt igen honom som Grosser Sennenhund och tilldelade honom första pris med nöje. Eftersom han skrevs in bland Durrbachs (Berner), jag kan inte ge denna intressanta hund mer än andra pris. Denna hund är inte på sin plats här. "

Heim gav honom spontant namnet "Grosse Schweizer Sennenhund" och därmed avfärdas den första representanten för en nyligen namngiven ras från ringen. Detta var en av de stora timmarna för den  schweiziska cytologin. Hade det varit en annan domare i ringen på Langenthal, kanske det inte funnits någon grosser idag. Kanske skulle han ha försvunnit. Kanske skulle vi ha - liksom St. Bernards - en korthårig och långhårig Berner Sennenhund. Heim bad Sennenhunds entusiaster att vara på jakt efter denna fjärde typ av schweiziska Sennenhundar, för att rädda dem från utrotning.

Heim skrev den första standard som bygger på "Bello" och Schertenleib började söka efter andra medlemmar av den nya rasen. Han fann bland annat två korthåriga tikar och det var grunden som startade grosser aveln. Naturligtvis hade de första hundarna inte den djupa svarta pälsen som vi försöker få i dag. Heim, talar om den annars mycket beröm "Barri vom Herzogenbuchsee" kallade hans färger "något bleka." Schertenleib hade hittat denna  Barri, som blev en av hörnstenarna i GSS, i Burrbach området. Heim beskrev honom som en stark hund, 65 cm hög, och med påfallande starka ben. Han var mer satt än en St Bernard, hade också en mindre huvud på en kort, massiv hals. Svansen var av medellängd och hölls horisontellt. Hunden hade ett grovt utseende, men mycket smidig och livlig.

Den första Grosser Schweizer Sennenhunden verkar på det hela taget ha varit mer undersätsig och grövre än de moderna hundarna, skallarna var bredare än önskvärt idag och visade en markant stopp. Men från början var det en hund med en "ko-hunds" typ av skalle, med en platt panna, i tydlig kontrast till St Bernard. Att döma av gamla bilder, var färgerna dåligt. Den svarta pälsen blandades med gul ull på halsen, låren och baken.

Teckningarna var ljusgula och fördelningen är inte symmetriska. Om det finns uppfödare numera som berättar att den gula ullrn är ett säkert tecken på en robust hund, försöker han säga något bra om ett fel som är svårt att bli av med, och som inte är vackert. Varningen skall ges. Om GSS är mindre populär idag än Berner, kan det mycket väl tillskrivas de klara, distinkta färger i Berner. Som vi kunde lära av Heim s domar anteckningar, var hanarna av bättre kvalite än tikarna. Bra tikar var svåra att hitta. Mestadels var de för små och för klent byggda förmodligen från frekventa korsningar mellan Berner och Appenzellers.

M.Magron skrev om historien om avel 1952 i tidningen "Schweizer Hunde" för 40-årsdagen av Klub fur Grosse Schweizer Sennehunde: "Den första Grosse registrerade i SHSB var Bello 3965 och Nero 3966, både under namnet vom Schlossgut, kennelnamn Schertenleib. " Hanarna fanns men det var svårt att hitta bra tikar under många år.

Barri von Herzogbuchsee, Schweiziska stamboken nr SSB 4520, från Heim: “The Swiss Mtn Dogs, 1914.
Typisk GSS i början av den renrasiga aveln. Barri var en av rasens första fäder.
Färgerna var rätt bleka och han bar sin rätt korta svans svängande.
Han visades första gången 1909.

Den verkliga fadern av rasen var ovannämnda Barri v. Herzogenbuchsee * 4520, som tillhörde Otto Imhof i Herzogenbuchsee. Från första parningar med Anni v. Schlossgut (inte registrerad) och Flora v. Schlossgut 4522 kom Hektor v. Born 5640 och Belline v. Herzogenbuchsee 5645. Från denna lilla bas kommer dagens renrasiga hundar. Endast sju av de första 21 hundar registrerade i SHSB visas i stamtavlan hos de moderna GSS; eventuellt var det ett stort antal av de "hittebarn" som aldrig användes för avel. Av hundarna uppvisade i Bern 1921, var ingen registrerad i SHSB.
Hundar utan exakt stamtavla registrerades fram till 1936. I vissa fall kan de ha varit Berner med kort hår. Det har förekommit ett antal generationer där långhåriga valpar dök; även i dag har de inte helt försvunnit.

Vad som är sant för St Bernard verkar även gälla för GSS: korthåriga Grosser Schweizer kan ge långhåriga "Berner Sennen" och vice versa. Fram till 1936 användes hundar somo kan varit blandingar, men som alltid parades med registrerade hundar. Maurer (citerad av Scheitlin) köpte en åtta månader gammal hane av okänd härkomst 1920 på en hund marknad och uppvisade honom 1922 i Langenthal. Heim gav denna "Nero" (Maurer) bedömningen "mycket bra" och hunden registrerades 14.378 i SHSB. Bland hans avkommor fanns gula hundar med svart mask; möjligen att en av Neros nära släktingar var en St Bernard. Trots detta, blev hans son Bello v. Steinenberg 22935, av Pela v. Born 12228, en av de mest värdefulla avelshanar.

Arno v Fryberg, SHSB 29413.
Vagn med Mr. Mauer, Master bagare i Langenthal, Schweiz.

Baldo v Hinterfeld, SHSB 27 106.
 Mr. Marti. Milkman i Olten, Schweiz.

Arno v. Fryberg 29413 var son till Bello och Lina von der Sandgrube 14401. Denna magnifika hund skickades till Mr. E. Maurer, expert uppfödare i Langenthal. Han parade Arno med många bra tikar. Arno var den viktigaste avelshanen på hans tid. Hans arv fortsatte i hans söner Prinz v. Hinterfeld 35232 och Giro v. Fryberg 46146, och framför allt genom hans dotter Bethli v. Hinterfeld 35235, grunden för Hohlinden Kennel. Bethli son, Badi v. Hohlinden 57264, var av en stor typ. Badis avkomma, Arco och Arno v Fuchsgutli 78951/2, liksom unga Arno och Alex v Fryberg 86846/7 var önskvärda avelshanar, även Peter v. Diepoldsauwalk 91706, hans son Cello v. Hackbrett 44 (förmodligen österrikiska nummer), och hans sonson Alex vers la Chapelle 24108. Giros son Juno v. Hetzenberg 59387 blev en viktig gren för rasen. Hans son var Badi v. Klum 71516, vars söner Arno och Bruno v. Kulm 87561/2, också var viktiga hanar i aveln.

Arno v. Haberenbad 94275, Bello v. Haberenbad 96018, och Barry VD Cuno Bruckenweid 1456 (sic) gå tillbaka till dem, liksom den viktiga hanen på 1950-talet Cuno v. Hofacker 15511. far till Falk och Fliga v. Fryberg (inga siffror anges) och Miggu v. Falliwald 13893, som var far till Cita v. Barndisberg 39496. Från denna linje kom den fantastiska tiken Cita v. Haberenbad 98118. I Oberaargau fick rasen en ökad betydelse, till stor del genom välkända v. Fryberg kennel (G. Lanz, Roggwil BE) som sålde hundar till andra delar av landet och grannkantonerna Aargau och Solothurn. Linjerna med Roland (Schertenleib) 7355 och Bari v. Born gjorde mindre bra. Dessa hundars "blodslinjer överlevde endast på tiksidan, främst i Hella v. Hetzenberg 50623 och Hella v. Falliwald 74689. Hanhundarna i den linjen såldes utanför avelsområdena, och därmed försvann de för avel.

Detta visar hur viktigt det är för landsbygdens hundar att ha goda avelshanar i närområdet. Bönderna tog sig aldrig tid att göra en lång resa till en hane när hans tik löpte. Han var inte heller riktigt övertygad om vikten av att använda en bra hanhund, valpkullar var ingen verksamheten för bönderna. Så de tog bara sina tikar till närmaste hane. Om ödet ler, kanske något gott kom av det. Men ofta blev det dåliga bakslag. Detta är särskilt förödande för en ras som GSS med en så liten avelsbas.

Chansartad avel kan förstöra resultaten av flera generationer av hårt arbete och planering, och även göra framtiden osäker. Om blodslinjer i dagens GSS spåras bakåt för åtta eller tio generationer, så finns det en  avsevärd minskning av förfäder. Detta visar hur nära inavel har varit. Men trots denna inavel, så finns det knappast några nackdelar. Detta bevisar att överensstämmelsen för ett ras kan åstadkommas genom inavel, ett måste är att man börjar med helt friska djur som är nära den önskade standarden. Utan tvekan kan detta vara fallet för GSS. Val under århundradena hade skapat en robust hund, den avsedda användningen hade redan en bestämt typ. Även om vi inte riktigt kan tala om degeneration, här och där man hör en önskan om att avel kan breddas. Detta kan bara ske genom att korsa med en närbesläktad ras som Berner Sennenhund, rottweiler, eller St Bernard. Rottweiler och Berner verkar inte lämpligt för mig. Än idag, uppnås inte alltid mankhöjden som beskrivs i GSS standarden. Korsning med Rottweiler eller Berner skulle leda till en ytterligare förlust av höjd. Rottweilern kan också ge det kvadratiska utseendet och olika huvudform som inte är eftertraktat för GSS.

Grosser Schweizer och Berner korsades 1956. Berner hanen Dursli VD Holzmuhle 58222 parades med Grosser Schweizer tiken Berna v. Birchacker 46843. Den 29 maj föddes sex korthåriga valpar med vackra färger och bra teckningar. År 1957 hade vi två kullar från korsavlade hanen Durs v. Birchacker 70088. Tikarna var kullsystrarna Dilla och Dina v. Grindlen 46197/8. Senare användes fler av de korsade tikarna. Dessa blandras valpar parades alltid registrerade GSS. Det var aldrig en långhårig valp. Några hade något längre hår, något hade vågor på baken. Den korsningen resulterade i förbättring av färgen. Den röda hade blivit mer intensiv. Först såg det ut som om den svarta pälsen, utan grått eller gult ull förbättrades. Dock måste man säga att tiken Berna v. Birchacker redan hade mörkt underull.

Korsningen resulterade inte i en förbättring av byggnationen. Tvärtom, korsnings valparna visade dåliga rörelser och några dåliga bett. Vidare var temperament hårt drabbat. Nervöst beteende och blyghet ersatte den tysta värdighet som GSS hade. Välkända uppfödare slutat använda korsnings linjer och koncentrerade sig på renrasiga djur. Idag borde påverkan av korsningarna ha försvunnit. Betraktas ur dagens synvinkel, var dessa korsningar ett misslyckande. Den tredje möjligheten erbjuds i korthåriga St Bernard. Han skulle föra tillbaka önskad höjd och storleken skulle inte påverkas negativt. Den något tyngre skallen skulle inte vara något problem: det skulle kunna elimineras inom tre generationer. Den röda färgen emellertid skulle vara svårt att eliminera. Domineras av den svarta färgen, skulle den vara recessiv i generationer - men detta är fallet i alla fall. Alltså inte alltför mycket skulle bli förstört genom att försöka. Det skulle vara en nackdel, om fläckiga St Bernards användes. Man kan bara använda en hund med en röd päls, symmetriska huvudet teckningar, och så korta vita strumpor som möjligt . Det bör inte vara alltför svårt att hitta en sådan hund med ett relativt lätt och platt huvud.
Klubben grundades 1912. 1967 blev endast 43 hundar registrerades. Författaren fruktar att detta skulle skada rasen på grund av den begränsade antalet, särskilt eftersom det inte finns många tillgängliga från andra länder heller.)

Karaktär och problem med avel
GSS är inte riktigt populär på grund av sitt utseende, men han är eftersökt för hans utmärkta karaktär. Han är en självständig hund som visar vanligtvis en märkbar motvilja mot att låsas in eller vara uppbunden. Han vill att röra sig fritt, men blir sällan en rymmare. Du kan verkligen inte kalla honom en icke-jakthund. Gång på gång möter du GSS som har stark jaktinstinkt. Om adekvat utbildning sker kan sökinstinkten utnyttjas i skyddshund utbildning, räddnings- eller lavinhund.Hans naturliga beskyddarinstinkter är alltid berömda. Två exempel är citerade från "Schweizer Hunde" av en okänd författare: "Nero verkar veta karaktären av människor Den första personen han någonsin attackerade var en murare som försökte lura av mig 100 francs. Men annars är han vänlig mot tjänare, besökare och reparatörer, och vi kan njuta av hans älskvärda karaktär.

Förra året jag fyllde vinflaskor med hjälp av en ung man. Runt 03:00 Hade vi inte bara jobbat utan provsmakat en del. Således var den unge mannen inte alltför stadig på fötterna. Med en lykta, visade jag den unge mannen hans väg. Men när jag vände tillbaka hem, var Nero inte med mig. Jag ringde och visslade förgäves. Nästa morgon klockan sex, var Nero tillbaka. Senare kom den unge mannen och berättade att han hade snubblat ner i en liten bäck. Nero hade dragit honom ur vattnet och hade följt honom säkert hem. Han hade tagit in Nero i hans rum för resten av natten. När han öppnade dörren nästa morgon, gick Nero  genast ut och gick raka vägen hem. " Det andra exemplet visar också hundarnas oberoende: "På grund av brist på utrymme var vi tvungna att lämna en ung besökande dam i den närliggande byn ca 4 km bort. På natten tjänade Nero som eskort. Utan någon ledning följde han den unga damen hem på ett säkert sät. Det fanns trafik på vägen, men Nero avvek aldrig från hennes sida, tills hon hade nått sin destination. En timme efter avgång, var han hemma igen. "

Från uppfödaren synvinkel finns det en önskan att förbättra rasen. GSS är en relativt ung ras och inte ofta uppfödda. Min referens är Moritz Magron, en av de mest kunniga entusiasterna.
Byggnaden ska harmoniskt kombinera höjd, kraft och smidighet. Vi försöker få ett robust utseende tillsammans med uthållighet och smidighet för en brukshund. Liksom alla Sennenhundar, är Grosser Schweizer något tjock/Kraftig. Starka muskler och fast struktur påminner oss om draghunds arvet. För mycket eller för lite substans är oönskade variationer av det ideala. Vi skall vara någorlunda toleranta när det gäller höjden. Scheitlin uppmätta hanar sträcker sig från 59 till 70 cm, tikar 56 cm till 65,5 cm. Den standarden som krävs är 67,5 cm för hanar och 64,5 cm för tikar nås sällan i dag.

Detta bevisar vad alla domare klagar om: GSS är av minskande höjd. Vi hade klagomål av detta slag även i på 20-talet. År 1926, en domare beklagade att tikarna var för små. Kroppslängden är 66 till 77 cm för hanar 66 till 75 för tikar. Den GSS är ganska lång och tikar är förhållandevis längre än hanar. Uppfödarna föredrar långa tikar framför fyrkantiga. Förhållandet mellan längd och mankhöjd bör vara 10: 9.
Scheitlin beskriver kroppen som tunnformad. Buken är inte uppdragen. Jordbrukarens skönhetsideal här bygger på boskap. Vanliga fel är en mjuk rygg och alltför mycket höjd i bakstället. Scheitlin mätte baken till att vara vanligtvis 2 cm högre än mankhöjden. Om hunden är högre vid manken ser den bättre ut än med en överbyggd bak. Vikten på hanar är mellan 38 och 65 kg; tikar 37 till 63 kg. Det finns en stor variation (Scheitlin). Trots sin mindre storlek, väger tikar nästan lika mycket som hanarna på grund av sin kroppslängd och bäckenet.

Uppfödarna av GSS oroar sig för rörelserna, liksom uppfödare av St Bernard. Den tunga baken orsakar en kort, stylta-liknande rörelse. Om de bakre sporrarna inte tas bort, hindras den fria rörligheten för hunden. Grosser Schweizer går tungt ändå och påminner dig om en omogen valp. Kroppen gungar tungt. Dagliga promenader kan hjälpa en hund med dåliga rörelser. Heim beskrev hunden vid sekelskiftet som mer flexibelt och livlig. Det finns ett samband mellan huvud och kropp. Vi vill inte ha St Bernardens huvud. Rottweilerns huvud är inte heller önskvärt. Alltför tunga, runda huvuden brukar orsaka en krokig käke, vilket resulterar i oönskade bett. Vi kan inte tolerera överbett i syfte att upprätthålla långsträckt huvud. Inte heller är det önskvärt med öppna ögon, så kallade "St Bernard ögon" och tunga hängande läppar. Färg och teckningar bör vara av underordnad betydelse för en brukshund. Men den trefärgade är så nära förknippad med "Schweizer Sennenhund" att uppfödaren inte kan försumma dem. Naturligtvis möter uppfödare av den korthåriga Sennen hunden större svårigheter än uppfödaren av den långhåriga Bernern eller St Bernard.

Täckhåret består av grova, 3 till 5 cm långt hår underull har fint lockigt eller vågig ull. Täckhåret ska täcka underullen, vilket skyddar hunden från väta. Underullen behåller luft och isolerar mot värme och kyla. Ett bra täckhår håller regnvatten borta från huden i flera timmar och hunden kan simma utan att få huden våt. Ingen tvekan, är den korta sträva pälsen ett bättre skydd i alla former av väder än det långa håret. Om den yttre pälsen är kraftig, verkar hundens päls sakna lyster. Om den yttre pälsen är fin och skinande, mer sannolikt är att den då saknar underull. Som M. Magron uttrycker det med rätta: "Det kan vara mindre vackert än böljande långa pälsen på Berner Sennenhund. Men GSS är en hund för vardagar, inte för söndag och för närvarande har vi sex vardagar men..en söndag.

Problemet för uppfödare är det faktum att han vill ha underull, men att denna underull är olyckligtvis inte svart, men grå-blå till gul. Särskilt i sin vinterpäls verkar hunden mindre svart, ganska smutsig gul-svart. Den "bleka" färg, som Heim har kallat den, kan mycket väl vara orsaken till att GSS inte i allmänt är så omtyckt som han borde vara på grund av sina goda egenskaper. Om vissa uppfödare vill göra den gula ullen del av standarden, så gräver de graven för GSS. Målet är att bevara underullen, men mörkgrå, inte gult som kontrasterar mot den yttre svarta pälsen. Detta är svårt på grund av teckningarna, men inte omöjligt. Andra har gjort det. Låt oss hoppas att Grosser Schweizer kan övervinna detta hinder.
 

Hund till höger Miggi v Riederholz, SHSB 25960. Hund till vänster Champion Bello v Steinenberg, SHSB 22935.
Ägare Mr. Mueller-Isch. Frauenfeld, Schweiz


Juno von Hetzensberg, SSB 59387, Typisk bra propotioner medium tung. (foto av F Leimgruber)


Gondo Hohlinden, SSB 93911. 1-1/2 årig hane lätt med långa ben, front och bakvinklar för raka.


Gero Hohlinden, SSB 93910, 16 måndare. Tungt huvud med för mycket vitt, halsring.

Typiskt tikhuvud Flora von Diepoldsauwald, SSB 91707. 2 årig tik medel tungtt huvud med karaktäristiska teckningar.


Duro von Faelliwald, SSB 86408. 2-1/2 årig, Tunn men med karaktäriska teckningar.

Dora von Fälliwald, SSB 86411, 4-1/2 årig typisk tik, mycket trevlig tik medeltung med bra front och vinklar bak.


Bruno von Kulm, SSB 87562. 4 årig hane tung och "tjock" med mycket goda vinklar.

Primo von Riethuesli, SSB 86136, 4-1/2 årig hane. Medium tungt huvud utan vitt.
Medium tung typ med goda proportioner och muskler men kohasig.

GSS tik med stora strukturella fel, för lätt

 
GSS med stora strukturella fel, för lätt, för hög och svajig bak.